Min partner i företaget var inte utbränd den här gången. Orkeslösheten, yrseln och illamåendet var inget psykiskt. En av mina bästa vänner och min firmapartner har långt gången cancer som har spridit sig och hans tid är utmätt.
Jag mår dåligt och det finns inte ord för att beskriva hur jag lider med honom och hans fru. I all den lycka och det flyt jag och frun har haft kan jag inte fatta att detta händer en som verkligen är värd allt gott.
Men det är fortfarande en ekonomiblogg så jag skriver om de ekonomiska aspekterna i detta.
Först och främst tänker jag på alla som opponerar sig genom sparsamhet genom att säga, ”varför spara, man kan ju faktiskt dö imorgon”. Sant, och han är en sån som inte har sparat ett nickel i hela sitt liv. Tror ni att han är glad för det nu? Inte alls. Tvärtom skulle han vilja bli ihågkommen för sina insatser för sin nisch och gärna instifta något pris eller ett stipendium, men det finns inte skuggan av en chans för det eftersom han inte äger nåt. Vårt företag räcker inte långt.
Ingen vet hur lång tid han har kvar, men de kommer i alla fall att vilja bocka av några saker på sin ”bucket list”. Göra några resor till exempel, men hur lätt är det när man inte har några pengar.
Hade han haft barn hade han väl fått göra en ”Breaking Bad” eller nåt, men nu lämnar han bara efter sig en högavlönad fru som definitivt kan ta hand om sig själv.
