Läser lite gamla negativa kommentarer på min blogg och blir småförbannad. Jag älskar mina snälla läsare och även dem som ger konstruktiv kritik, men här kommer ett meddelande till hatarna där ute:
Jag behöver inte läsare på min blogg. Förstå att jag inte tjänar pengar på detta och jag gör det för att det är enda sättet jag kan få mig själv att skriva dagbok. Det alla läsare borde förstå är den ynnest det innebär att få titta in i en annan människas privatekonomi och tankar kring det. Det finns alla möjligheter att lära sig lite hur andra människor tänker, lära sig av mina misstag och av mina lyckträffar.
Det är inte skryt!
Ja det går hyfsat för mig i min jakt på miljonerna, men jag skriver även om misslyckanden. Vem bryr sig förresten om skryt från en person de inte känner? Pengaskryt kan vara väldigt trist om det kommer från en granne, kollega eller släkting, men i min värld ger det ingen särskild känsla alls om det kommer från en anonym person.
Dra-åt-helvete-pengar
Jag börjar bli mogen och har varit runt kvarteret ett par varv. För varje extra månadsutgift på sparkontot känner jag hur jag slappnar av lite i framtidsoron och hur jag bryr mig lite mindre om vad idioter gnäller om.
Idioter som tar mindre och mindre energi i min värld:
- Kunder som kräver ohemult – Jag brukade böja mig baklänges för mina kunder och göra allt de bad om. Nu får de snällt anpassa sig till mig eller strunta i att vara kunder.
- Chefer som vill att man jobbar över – Jag brukade bocka och göra som alla sa. Nu tar jag ledigt så fort det är en klämdag eller annan möjlighet, jag behöver inte pengarna så mycket.
- Telefonsäljare – Lösningen på mina affärer finns inte i ett säljsamtal per telefon!
